Jag ser dig där du står, med solens strålar som snuddar ditt ansikte och ger så fina kontraster. Dina ögon glimtar och du ler. Ler du mot mig? Just i denna stund, just i detta ögonblick, vill jag bara springa fram till dig och slå mina armar runtom dig. Jag vill försvinna i din famn och aldrig mera återvända. Jag vill försvinna i din blick, drunkna i den blåa färgen som gömmer sig i dina ögon. Men jag är inte rädd. För jag vet att du kommer att rädda mig. Du kommer dra upp mig ur vattnet med dina långa starka armar. Dock är dem inte lika starka som ditt hjärta. Ditt hjärta av guld. Du är inte medveten om det själv. Du är inte medveten om dina vackra sidor. Inte bara på utsidan. Utan dem sidor som du har inom dig. Men vem är jag? Vem är jag som står och ser dig? Jag står i skuggan av dig. Inte snuddar solens strålar vid mina kinder.Inte försvinner någon i min famn. Inte heller finns det någon jag kan rädda, för det finns ingen som drunknar. Mina armar kanske inte är starka, dem kanske inte orkar bära upp dig. Men det kan mitt hjärta. Mitt hjärta av guld. Det är det som för oss ihop. Det finns trots allt likheter mellan oss. Även om det bara är jag som ser det.

- Emma Hedman