cannonball
Ibland är jag så nära honom att jag inte vet vem av oss som är vem. Jag ser hur mina fingrar rör hans hud gör små gropar som försvinner när jag släpper, men även om jag ser det så känner jag det inte.. Om han kysser mig så vill jag aldrig sluta, men när han slutar är det som att det aldrig har hänt. Tiden stannar men fortsätter snabbare än någonsin. Ni vet en sån där vän som inte är en vän. Jag vet inte vad vi är och det vet inte han heller. Ändå fortsätter vi. Vänner fast ändå inte. Historian har inte tagit slut än. Fast det tror jag nog att den aldrig gör.
Kommentarer
Trackback