Nostalgi, när jag ser vägen vi brukade gå på, vägen som ledde oss till vattnet. Platsen vi brukade sitta på intill småtimmarna.  Alla gånger vi skrattat till dom mest löjliga sakerna, alla gånger jag fallit ihop i ditt knä av förtvivlan att du ska glömma mig. Jag faller inte längre jag hoppar över våra gropar, jag undviker våran plats, jag har raderat ditt nummer, jag har raderat våra bilder, jag har raderat våra konversationsloggar, jag har raderat dig och för första gången på väldigt länge kan jag sitta flera timmar utan att ditt ansikte vimlar runt framför mina ögon. Ändå sitter jag här i en aprilnatt och skriver om dig. Jag kan radera ditt nummer, radera dig men inte ärren du lämnat kvar, inte dom långa stunderna vi spenderat tillsammans, dom vimlar runt som en stavmixer i mitt huvud utan varken mening eller mål. Jag kan kyssa andra utan att tänka "det är inte han" jag har mer hat än kärlek till dig just nu, och du vet lika väl som jag att vi aldrig mer kan bli som förr.