Jag orkar inte låtsas som om allt är bra för det är det verkligen inte. Jag är så less på att alltid tro det bästa om en person. När jag vet att jag alltid blir besviken gång på gång på gång.

Jag är fortfarande jag och jag har mina ups and downs och det vet jag. Jag är ingen ledsen person eller lång sur över något, jag är faktist glad 99% av tiden jag är vaken och jag förlåter väldigt lätt, kanske för lätt för mitt eget bästa.

Ändå känns allt så himla värdelöst. Jag visar nästan aldrig att jag är ledsen men när jag gör det så kör jag all in, och det tycker jag är okej. Jag vet att det är okej att vara ledsen ibland eller helt enkelt ha en dålig dag och det gör inte mig till en sämre person för det. Ändå har personer en dendens att alltid tro det värsta om mig. Personer som jag verkligen trodde kände mig påriktigt.

Jag vill inte visa mig svag för sån är inte jag, men just nu så värker hjärtat och jag känner mig så arg nästan frustrerad över hur allt har blivit. Jag vill aldrig mer behöva tycka synd om mig själv igen. Jag släpper taget nu och slutar hoppas händer det så händer det that's it.