Kan inte undgå att grubbla, analysera finna ett nytt perspektiv för saker och ting. Leta sig in, djupt in i sig själv bara för att känna, för att inte glömma hur det känns att en dag kanske falla. Bara påminna sig om att man är mänsklig, att det inte är fel att vara ledsen, att det inte är fel att känna att man inte räcker till. Jag glömmer oftast att bara skratta, att njuta av den underbara tillvaron som faktiskt cirkulerar runtomkring mig. Ibland glömmer man bara att känna, Ibland går det för fort, man är inte beredd på det plötsliga som kan komma som tredje världskriget utan förvarning och utnyttja alla gömda känslor som legat begravda en längre tid.


Idag har jag det bra, jag är fortfarande samma person fast med en underbar man vid min sida. Jag grubblar, skriker, attackerar och faller hejdlöst med en tro om att jag inte tar mig upp, då som en hjälte kommer han och räddar mig, och påminner mig om att jag inte är ensam längre, hur mycket jag än kämpar med att övertyga mig själv om det. Hur frustrerad, elak och självdestruktiv jag är, så är jag aldrig ensam, aldrig.