Sitter här sömnlös, ledsen och förvirrad. Fast mest känner jag mig bara tom. Jag har huvudvärk och allt bara snurrar. Mitt huvud strejkar. Hjärtat likaså. Hela min kropp säger ifrån. Vägrar känna efter, V Ä G R A R. Flyger tillbaka ett tag. Tillbaka till våra låtar och bilder som helt plötsligt får mig att le. Le sådär varmt som bara du kan få mig att le, men verkligheten kommer ikapp när jag slänger en blick till spegeln. Röda ögon och en tom Linn. Helt jävla sårbar. Har ni någon gång känt att ni är helt jävla maktlösa att du inte förstår överhuvudtaget vad som just har hänt?

Varför är vi så jävla sårbara. Varför låter vi oss ens bli sårbara från första början när allt ändå bara går åt helvette. Hur kan jag låta mig själv älska någon när jag dör av tanken att det kanske kommer en dag när jag står där med mitt krossade hjärta i händerna helt själv, men det spelar ingen roll. Jag älskar honom och kommer alltid att göra.

Jag älskar honom så mycket att jag vill ut och skrika så högt jag bara kan så att alla husen börjar vibrera av styrkan. Han gör mig galen, galen av alla känslor. Hur rädd jag än är så känns det värt det, för jag har aldrig älskat någon så som jag älskar Tim.

Jag skulle vilja ge honom allt i hela världen men det kan jag inte. Hur mycket jag än försöker så hoppas jag att jag räcker till. Ingen hade kunnat förutspå att du och jag skulle bli vi, inte ens vi själva. Ändå sitter jag här 3 månader och 13 dagar efter. Utan sömn och utan dig... Vi jag ger inte upp.