Jag har tappat min balans mellan himmel och jord. Ibland vill jag 6 meter ner i jorden, och ibland vill jag vara 10 000 meter upp i luften. Det finns ingen balans och jag är trött på att leta efter tjejen som ska föreställa mig. Jag är 16 år men har ändå ett begär att få veta min plats här på jorden. Jag har ett begär att hitta svaret på alla mina frågor. Frågan är om jag någonsin kommer få svar på någon fråga alls? Jag måste ha lite ont inom mig så jag kan finna styrka att fortsätta. Det måste inte göra ont jämt, men ibland finns det stunder jag behöver det. Jag vet inte varför det bara är så. Jag tar in varenda liten detalj runt omkring mig, hela tiden. Ibland känns det som att jag aldrig kommer glömma, glömma och gå vidare. Jag kan inte lägga något problem ifrån mig ett tag. Då kommer jag tillslut snubbla över den stora högen jag lagt framför mina fötter och sedan blundat för. Det är bara så jag är. Rädd är nog vad jag är. Jag är rädd för att någon ska komma och plocka upp bitarna jag tappat på vägen till där jag är idag. Jag är rädd att hitta mig själv, veta vad jag vill. Jag är rädd för att ge bort mitt hjärta. För varje gång jag har gett bort det. Har jag fått tillbaka det krossat. Som om alla stjärnor skulle sluta lysa. Jag vet att ju mer jag skriver och ju oftare jag läser igenom allt, så vet jag att mellan raderna är svaren på alla mina frågor. Här har du Linn.