Söndags kväll och jag sitter här och försöker analysera helgen. Gör en lista med positiva och negitiva saker i mitt huvud. Just nu känns det mest hopplöst. Nästan allt känns som en mardröm. Förutom en sak, och det är han. Mitt hjärta pumpar dubbla slag medans hjärnan försöker dra mig där i från. En ny vecka börjar och jag vet inte hur jag ska hantera allt på en och samma gång. Utan medicinen är jag före mig själv hela tiden och saker blir som dom blir utan att jag vill. Med medicinen är jag så efter mig själv att det känns som min själ släpas bakom. Finns ingen balans och jag försöker så gott jag kan men just nu är jag tråkig, överdriven och depprimerad.