Korta romanser har jag gott om, jag är så himla less på känna den där nykära lyckan och krossas direkt efter. Han tog min hand och satte sin andra hand runt min midja och höll mig tätt intill. Han började dansa med mig och jag kände mig trygg, jag kunde blunda utan att tveka. Jag skrattade som aldrig förr och mina ögon föll över honom som om jag hade sett en ängel. Han tog bort det där onda som fanns där innan. Han gjorde saker som var romantiska. Tittade på månen, sjöng, frågade om jag ville ta en promenad och höll mig hårt i handen. Hans ord var sanna det var inget spel för honom. Ändå står jag ensam kvar. Han skriver till mig hela tiden, han säger att han saknar mig och att jag är den finaste person han träffat. Ändå har han inte tid? jag förstår inte. Jag blir varm i hela kroppen när jag tänker på honom... hur olika vi är men samtidigt så himla lika... När vi låg i sängen på morgonen och lyssnade på musik medans du bara tittade på mig och log. Varför all denna kärlek när den inte ger något resultat? 15 mil från dig. 15 mil från en start på nytt.