Ibland undrar jag om personerna jag kallar vänner är till för att döma mig istället för att hjälpa mig. Ibland känns det som att det bara är jag som kämpar för att allt ska funka, och om man säger emot någon ja då är man arg och otrevlig. Det finns ingen rättvisa bland oss just nu. När jag sträcker ut min hand är det väl meningen att någon ska ta den och inte bara slå bort den? Tydligen är det bara mig det är fel på så jag får väl le och rida igenom vågen tills stormen är över.